Ett års landssorg

Hösten fortsätter att knacka på dörren, men motståndet är tungt och än så länge har vi inte behövt notera några minusgrader på termometern. Idag inledde jag lite försiktigt de insatser som behövs för att förbereda trädgården för vintern, men det blir ju inte så mycket så länge som träd och buskar envisas med att hålla kvar sina löv. Vi hann också med att göra ett besök hos yngsta dottern idag när vi åkte ut för att inta vår fredagslunch på stan.
Igår blev det en långpromenad i närområdet innan vi åkte till västra köpcentret för att uträtta en del inköpsärenden.

Igår inträffade det som till sist inte längre kunde undvikas, då kung Bhumibol av Thailand lämnade jordelivet vid 90 års ålder och efter 70 år på tronen. Hans popularitet hos landets befolkning är nästan obeskrivlig och har till viss del uppehållits av myter om hans outsägliga medmänsklighet. Samtidigt har han stått över all kritisk granskning och ifrågasättande av hans status bestraffas hårt. Hans halvt gudomlig aura kommer nu att upprätthållas genom att hans dödsdag görs till helgdag och ett års landssorg har utlysts. Under den närmaste månaden ska dessutom alla offentliganställda i Thailand bära svart kläder och alla TV-program sänds i svart-vitt. Den ultimata sorgen kommer därtill att manifesteras på en rad andra sätt. Det är knappast någon idé att från vår horisont ens försöka förstå hur en mänsklig individ kan nå en tillgivenhet av detta slag.
En betydligt mera närliggande och överraskande händelse var Svenska Akademins avslöjande att singersongwritern Bob Dyland tilldelats årets nobelpris i litteratur. Detta uppseendeväckande beslut delade omedelbart den svenska kultureliten i två läger, där finkulturens koryféer förtrytsamt deklarerade sitt missnöje. För min egen tycker jag nog att det var på tiden att någon begriplig diktare, som man dessutom hört talas om, för en gångs skull kunde få del av upphöjelsen. Men vi väntar fortfarande på ett postumt nobelpris åt Astrid Lindgren!