Coronapandemin i retur

Efter en köldknäpp med snöfall för en dryg vecka sedan har vädret varit mörkt, grått och disigt och den upplysande snön försvann på ett par dagar. Trots uselt väder har vi ändå lyckats hålla igång våra motionspromenader ganska bra. Veckans avbrott i vardagsrutinen kom i söndags då vi hade besök av yngsta dottern, vår svärson och vår dotterdotter. Ämnet för dagen var damernas kollektiva pepparkaksbak, med det blev även tid för en stunds trevlig samvaro vid kaffebordet.

Coronapandemin som tog sin början i Kina för snart tre år sedan har sedan dess gått i vågor över hela världen. Dess vådliga konsekvenser skiljer sig mellan olika regioner men enligt den officiella statistiken har globalt hittills nästan 650 miljoner människor blivit smittade och av dessa har 6,65 miljoner avlidit. Värst drabbat har USA varit med över en miljon döda. För Sveriges del är motsvarande tal 2,63 miljoner smittade och 21 000 döda.
För ursprungslandet Kina gäller, med kraftig reservation för statistikens kvalitet, att endast 315 000 smittfall förekommit, vilket skulle vara följden av den hårda restriktionspolitik som rått i landet. Vid minsta spår av smitta har hela städer satts i karantän som konsekvens av den nolltolerans som tillämpats. Befolkningens frustration över detta har efter hand dock lett till omfattande protestaktioner, nu bland annat med krav de styrandes avgång, vilket är något som i princip normalt är uteslutet i det hårt styrda landet. Oredan som uppstått har bland annat sin grund i just detta och har lett till en explosion av smittspridning. Hur regimen kommer att hantera det uppkomna läget vet just nu ingen, men riskerna med en omfattande epidemi i det stora landet med över 1 300 miljoner invånare kan bli enorma såväl medicinskt som ekonomiskt. En stor nedgång i Kinas ekonomi skulle bli ett dråpslag för den redan bräckliga globala ekonomin. Låt oss därför hoppas att Kinas ledare, i samråd med dess folk, på ett förnuftigt sätt klarar av att bromsa en utveckling mot totalt kaos!

Kaotiskt väder

Efter en succesiv sänkning av utetemperaturen under den gångna veckan slog igår kung Bore till med full kraft. Med ett par minusgrader, snöfall och en isande vind från nordost, ville man inte vara utomhus särskilt länge. Jag hade i alla fall tur med att få vinterhjulen på bilen redan i torsdags, när jag idag kunde konstatera att det var över två timmars kö på däcksbytesplatserna. För övrigt har veckan förflutit enligt vanlig rutin, nu dock med begynnande inslag av julstök. På en liten utflykt utanför staden kunde vi i fredags konstatera att tillströmningen till årets julmarknader är fortsatt god, störd vare sig av coronapandemi eller inflationstryck.

Vinterns angrepp i våra trakter är, åtminstone hittills, mycket beskedligt i jämförelse med det oväder som pågått i tre dygn på Gotland och längs Ostkusten. På flera håll har det fallit över 30 cm snö och i Stockholm kombinerades detta med kraftigt åskväder. Fenomenet snökanon, som kan inträffa när kall vind drar in över varmare vatten, gjorde där verkligen skäl för namnet. Konsekvenserna blev, som nästan varje år, totalt kaos i trafiken. Igår stod nästan all kollektivtrafik stilla i Stockholm och tågtrafiken dras med stora störningar. På vägarna rapporteras om massor av avåkningar och trafikstopp, bland annat på grund av fastkörda långtradare. Bland de senare kan misstänkas ingå en stor andel utländska fordon vars däckutrustning oftast inte är förberedda för vår typ av vinterväglag.
Även Nordamerika fick i förrgår påhälsning av kung Bore då det vissa delar av nordöstra USA kom upp till en och en halv meter snö på två dygn. Där betyder det att samhället i stort sett totalt förlamas.
I ljuset av detta kan jag konstatera att klimatkonferensen COP27 i Sharm-el Sheikh avslutats utan någon bindande överenskommelse om utfasning av fossila bränslen, trots alla argument om allt vanligare och allt svårare väderkatastrofer. Själv är jag inte särskilt förvånad över detta. Den andel av världsekonomin som är knuten till utvinning av kol, olja och fossilgas är alldeles för stor för att kunna vändas genom politiska beslut. För att kunna ändra detta tillstånd krävs att konsumenternas behov kan tillgodoses med alternativ som efter hand gör de fossila bränslena ointressanta. Mycket av teknisk utveckling är på rätt väg för detta, men åren går snabbt och världens befolkning ökar i raskt takt och därmed energibehovet. Vem som vinner, vi eller klimatet, återstår att se!

Vädergudens evangelium

Under den gångna veckan satte det milda höstvädret ett historiskt rekord med temperatur på 16,7 grader i östra Småland under onsdagen. Hos oss var det tre grader lägre, men under lördagen kom omslaget och gav oss höstens tredje frostnatt. Självklart har vi efter bästa förmåga försökt ta vara på värmen med utomhusaktiviteter. Igår kom veckans avvikelse från vardagsrutinen då våra döttrar kom på ett välkommet besök för att fira mig på Fars dag. Det blev ett roligt och givande möte med samtal om både dagens 'stora frågor' och om våra egna minnen från en drygt 50-årig gemenskap i livet.

Till de stora frågorna hör definitivt klimatkonferensen COP27, som nu pågår i Sharm el-Sheikh i Egypten, om hur målet enligt Parisavtalet om högst 1,5 grad global temperaturhöjning sedan förindustriell tid ska uppnås. Inte helt oväntat kärvar förhandlingarna betänkligt. Enligt uppställd budget för utsläpp av växthusgaser för att nå målet, måste enligt beräkningar av IPCC användningen av fossila bränsle helt upphöra inom nio år. Det faktiska läget är istället att efter en tillfällig nedgång under COVID-epidemin har utsläppen åter ökat. Trots politikernas utställda löften talar vardagens bistra verklighet ett annat språk. Det hörs också allt oftare ifrågasättande av IPCC:s scenarier om en pågående klimatkris.
För en enskild betraktare på åhörarbänken är det inte helt enkelt att ha någon bestämd uppfattning om vad som är rätt eller fel. Hänvisningen till de allt vanligare extrema väderlägena med torka, bränder, stormar, översvämningar etc. som ett resultat av ökad temperatur kan vara relevanta, men enligt andra uppfattningar ett resultat av tillfälligt instabila vädersystem.
Min fråga blir då: Hur länge kan vi vänta på förvissning om detta och hur bör vi förbereda oss på det värsta? Vardagen måste ju trots allt genomlevas oavsett de villkor som naturen erbjuder oss.

I väntan på ett bättre samhälle

Det mycket milda höstvädret har fortsatt ännu en vecka, men solen har visat sig bara sparsamt och det förstärker ju dysterheten i det förestående vintermörkret. Sämre väder stimulerar inte direkt våra uteaktiviteter, men vi har hittat de stunder mellan regnvädren vi behövt för våra motionspromenader. För övrigt är det bara ett par kortare bilturer i närområdet som avbrutit vardagsrutinen, förutom vår fredagslunch, naturligtvis, som denna gång blev thaimat på ett av våra favoritställen.

Efter att igår ha sett sista avsnittet av SVT:s polisserie Den tunna blå linjen, är det inte utan man vanmakt som tänker på hur människor kan bete sig. Även om man vet att serien är fiction, är den en trovärdig beskrivning av situationen i landets 37 'socioekonomiskt utsatta områden'. Då har man ända avstått från att beskriva det fysiska, ofta dödliga, våld, som praktiseras i dessa miljöer. Under året har hittills 57 skjutningar, varav sju i vårt eget län, berövat människor dess liv.

Om de poliser som TV-serien beskriver är representativa för den svenska poliskåren, så blir man full av beundran över hur de kan upprätthålla sitt lugn och ett korrekt uppträdande i sin roll som myndighetsperson. Deras arbete är dessutom i många situationer ett rent riskuppdrag där den organiserade kriminalitetens hänsynslöshet är deras motpart. Vi bör känna stor tacksamhet över att människor trots allt är beredda att inta denna roll.
Den ociviliserade livsstil som på senare år, med hjälp av sociala medier, brett ut sig allt mera drabbar utöver polisen även andra som förmedlar samhällets service till oss medborgare. Det kan vara lärare, sjuksköterskor, socialtjänstepersoner, brandmän eller till och med busschaufförer som får utstå dessa otacksamma reaktioner från illa uppfostrade människor. På något sätt måste denna utveckling brytas, men hur och av vem!? Frågan får ställas till vår nya regering, som faktiskt ställt i utsikt ett paradigmskifte. Vi väntar med spänning på detta!