Osmansk utveckling?

Gårdagen var åter en solig och varm dag, som vi använde till arbeten på tomten. En trädgård bjuder alltid på nya sysslor att ägna sig åt. Själv använde jag mesta tiden till nedmontering av staketet mot gatan, vilket också krävde en ny montering av brevlådan. Nu har vi till sist helt öppnat upp vår 'framsida' efter den tidigare trädfällningen. Kvällen gick åt till terminsavslutningsträff med vår grupp i målarklubben och gruppledaren upplät gästfritt sin trädgård för en lyckad tillställning med god mat och dryck.
Idag var vädret helt annorlunda efter att kung Bore gjorde ett försök till revansch - temperaturen var nere på 10 plusgrader på förmiddagen. Utlovat regn har dock i stort sett lyst med sin frånvaro och risk för torka kan snart befaras. Vi tog ändå en promenad på förmiddagen för några inköp i ett par butiker. Sedan har vi hållit oss inne här hemma, bortskämda som vi blivit med solvärme i överflöd den senaste tiden.

Bortskämda är man sannolikt inte i Turkiet dit den 'arabiska våren' nu ser ut att vara på väg, en tanke som premiärministern Erdogan bestämt avvisar. De senaste dagarna har omfattande kravaller förekommit i Istanbul med Taksimtorget som mötesplats och symbol. Mönstret liknar Tunisien, Libyen, Egypten och Syrien. Till skillnad från dessa länder handlar det nu om turkar och inte araber och Erdogan har en stor majoritet av sympatisörer ute i landet. De som nu portesterar kallar honom 'sultan' och jämför honom med Putin i Ryssland, och anklagar honom för att smygislamisera Turkiet. Förslag om att kvinnor ska bära slöja och begränsning av alkoholförsäljningen blev bränsle till den gnista som förslaget om att bygga shopingcenter i en Istanbuls parker tände.
Situationen i Turkiet är ändå betydligt mer komplicerad än i de arabiska diktaturländerna. I Turkiet är det inte de arbetslösa ungdomarna som kastar sten eller bränner bilar. Längst fram på barrikaderna står den sekulära, urbana medelklassen, som tröttnat på den nya smygislamiseringen. Farhågorna är heller inte oberättigade sedan Erdogan under en tioårsperiod på ett påtagligt sätt gett islam en central position i det turkiska samhället, och nya moskéer byggs hela tiden.
Tyvärr måste man notera att Erdogans politiska karta alltmer liknar den som Putin ritar för Ryssland där domstolar kan användas för att förfölja politiska motståndare, misshagliga joursnalister och den kurdiska minoriteten. Hur det nu frisläppta missnöjet hos den gamla makteliten och landets liberala krafter hanteras torde också vara av stor betydelse för Turkiets fortsatta diskussioner om ett framtida medlemskap i EU. För tillfället ser vägen ut att ha blivit längre till den punkten.