Storstadens dilemma

Nu har vi haft två soliga dagar, om än med ibland lite kyliga vindar, och detta i strid med meteorologernas spådomar. Men vi har fått nästan 30 mm regn i veckan som gått och gräsmattan ser nöjd ut, så nu får solskenet gärna stanna kvar.
Igår använde vi dagen till en utflykt till Stockholmsområdet. Efter att ha glidit genom de västra förorterna kom vi så småningom till Drottningholm där vi intog vår lunch och gjorde en behaglig promenad genom slottsparken. Efter prinsessbröllopet förra veckan var nu området extra uppladdat med turister, främst tyskar och asiater. Det är ett gott tecken på att bröllopet, trots allt gnäll, kanske ändå blir en bra ekonomisk affär. De nygifta, som nu är på bröllopsresa på Seychellerna, är säkert tillfreds i vilket fall som helst. Efter Drottningholm åkte vi norrut och besökte kommersens högborg på gamla Bromma flygplats. Det stod sig någorlunda mot vårt eget Erikslund, men  inte så värst mycket mera heller.
Förutom en långpromenad i de norra stadsdelarna har vi hållit oss här hemma idag, sysselsatta med hustruns släktforskning och min egen Wikipediaproduktion. Den senare har blivit ganska eftersatt hittills under sommaren, men jag har inga krav på mig utöver mina egna, så eftersläpningen får jag försöka kompensera under tider med sämre väder- och ljusförhållanden.

Med tanke på vårt besök i storstadsregionen är det på sin plats med en fundering på urbaniseringen som princip för samhällsbyggnad. Efter att ha åkt drygt fyra mil i ständig tätbebyggelse i stundtals överbelastad biltrafik undrar man lätt hur människor står ut i sin vardag i denna häxkittel. Då måste man dessutom minnas att Stockholm i ett globalt perspektiv närmast är att betrakta som en dvärg. De största metropolerna har idag två á tre gånger så många invånare som hela Sverige. Prognosen för framtiden ger inte heller hopp om någon ändring - vissa bedömare tror att om 30 år kommer minst 80 procent av människorna på vara bosatta i kompakt tätbebyggelse.
Helt bortsett från den sociala påfrestning som befolkningstätheten medför, är försörjningsfrågorna en riskfaktor. Många av de största städerna i världen lider redan idag av konstant vattenbrist och miljöbelastningen genom sviktande avloppssystem och okontrollerade luftföroreningar är ett växande problem. Över allt ihop ligger en demografisk snedvridning som en våt filt. De unga och välutbildade söker sin lycka i staden, medan de gamla och fattiga får stanna kvar i avfolkningsbygden. Även detta kommer till sist att växa till ett komplicerat försörjningsproblem. Det borde därför vara dags för en ny 'grön våg', fast då i något mer ordnade former än den som drömmande 'naturvänner' försökte sig på under 1970-talet. Politiska paroller som "alla ska vara med" och "hela landet ska leva" borde kanske dammas av inför nästa års valrörelse.