Ödestimmar för kärnkraften

Det kylslagna ruskvädret som varit bestående under den här veckan känns redan en aning tröttsamt jämfört med förra veckans värmebölja, men nu närmar sig kanske snart ett nytt omslag. Det är också ett skäl till att våra motionsaktiviteter begränsats till kortare promenader i närområdet de senaste dagarna. Idag passade hustrun på att utnyttja tiden till bak av goda kaffebullar. För övrigt rullar det på i de väl inkörda, dagliga hjulspåren.

Lika väl inkörda hjulspår saknas för den svenska energipolitiken, som i över 30 år präglats av spretiga utspel och dogmatiska agendor. De pågående överläggningarna mellan riksdagspartierna om en blocköverskridande energipolitik motarbetas av samma problem. Det är inte bara kärnkraftsbolagens krav på slopad effektskatt som är stötestenen - från motsatt håll finns Mp:s krav på målsättning om en 'helt förnybar' elproduktion till 2036. Det finns vidare flera ideologiskt betingade synsätt på produktionsmixens sammansättning hos de borgerliga partierna.
Den centrala frågan just nu är tvivelsutan den orättfärdiga effektskatten, som i nuvarande form riskerar att medföra en snabb nedstängning av kärnkraften av ekonomiska skäl, något som i själva verket varit en önskedröm för Mp. Vad de inte brytt sig om att klargöra är vad som skulle kompensera bortfallet, annat än med svepande visioner om 'sol, vind och vatten'. I Tyskland, som redan är inne i en liknande process av omställning, har elpriset för hushållen på vissa ställen mer än fördubblats. För Sveriges del skulle en sådan politik bli än värre, eftersom säker och billig el har varit och fortfarande är en unik konkurrensfördel för vår exportindustri. Klarar regeringen och oppositionen inte av att i sina förhandlingar undanröja dessa hot, kan vi tvingas se fram emot smärtsamma omställningar inom vår elberoende basindustri tillsammans med insnävade villkor för den svenska välfärdsstaten.