Resor, men hur länge?

Nu har vi haft två sköna och avkopplande resedagar. Idag tog vi bilen till Avesta för att plantera blommor hustruns föräldragrav i Grytnäs. Vi gjorde också ett besök på stadens bibliotek med dess avdelning för hembygdslitteratur, som är intressant för släktforskning i dessa trakter. Vårt besök avslutades traditionsenligt på en särskild liten pizzeria med riktigt goda pizzor.
Igår deltog vi i den årliga vårutflykt som Aktiespararnas lokalavdelning ordnar. Årets program omfattade företagsbesök på AlfaLaval i Skogstorp, Eskilstuna och lunch på Tingsgårdens restaurang. Resan gick sedan till Åkers Styckebruk med besök på det intressanta bruksmuséet och fortsatte därefter till Mariefred med guidat besök på Gripsholms slott och avslutning med middag på Slottspaviljongen. Resan hem gick sedan via Strängnäs och Enköping. En hellyckad dag med flera nya och intressanta upplevelser.

Efter denna reseskildring kräver dock samvetet en reflexion om debatten kring klimathot och energipolitik. Miljöpartiet har kongress i Östersund och deras språkrör konstaterar att det höga oljepriset har lett till en ny Klyndyke-era inom oljebranschen. Parallellt med den genomgripande debatten om klimatförändringar så sker den ena investeringsvågen efter den andra med sikte på möjligheten att pumpa upp nya oljetillgångar. Han framhöll att läget är mest akut för Arktis, där isen försvunnit i rask takt och öppnar för utvinning av de enorma fyndigheter av fossila bränslen som finns i området. Nu vill miljöpatiet ha en internationell konvention till skydd mot utvinning av fossila bränslen och mineraler på Arktis under minst 100 år.
För en gångs skull måste jag nog hålla med miljöpartiet - klimatriskerna kan inte negligeras. Men det vore klädsamt om de samtidigt gav förslag på fungerande alternativ. Så länge som miljörörelsen motsätter sig kärnkraften så sviktar dess trovärdighet betänkligt. "Sol, vind och vatten" kan i allra bästa fall lösa en femtedel av problemen.