Oroväckande högerspöke

I sommarens sista dagar börjar nu den allt tidigare solnedgången påminna om att hösten på allvar knackar på dörren. Fortfarande är det dock behaglig temperatur utomhus och de regn som kommit är hett önskade. Idag fick hustrun motionera på egen hand med en promenad till mataffären medan jag var upptagen med röjningsarbete vid VARFs observatorium i Åkesta. Nu är hela observatoriekullen helt renrakad och sikten är optimal i alla väderstreck - en icke oväsentlig förutsättning för astronomiska observationer.
Igår gjorde vi en liten utflykt till Sala, bland annat för att avnjuta en lunch på 'vår' kinarestaurang därstädes. På ditresan valde vi en väg som passerar genom det område som härjats av den stora skogsbranden som nu snart är helt släckt. Det vi kunde se under en sträcka av ett par kilometer var en fruktansvärd syn av förbränd skogsmark och nerbrända hus. Ett bostadshus stod dock helt orört mitt i förödelsen och man undrar hur det känns för dess innevånare att återvända till och fortsätta leva i det helt förödda landskapet. Sedan vill man också försöka förstå vidden av att det som vi såg längs ett litet vägavsnitt är vad som nu gäller på ett område 10 km brett och 15 km långt. Det går egentligen inte att ta in!

Något som inte heller är lätt att acceptera och förstå är att vi i det svenska samhället i årets valrörelse har systematiskt organiserade demonstrationer av ett rent nazistiskt parti, Svenskarnas parti. Detta har de sin grundlagsfästa rätt att göra även om protester i form av motdemonstrationer och ringning i kyrkklockor finns vid varje möte. I St Jacobs kyrka i Stockholm tog man dessutom ett steg till och höll en extra gudstjänst "för alla människors okränkbara värde".
Extremhögerns utveckling i Europa på senare år är något som för tankarna till 1920-talets Tyskland då svåra privatekonomiska förhållanden och stor arbetslöshet banade vägen för nationalsocialisterna med Hitler i spetsen. Hur det sedan gick vet vi som fick uppleva eller åtminstone se spåren av de fasansfulla krigsåren på 1940-talet. Det är osäkert om dagens ungdom har samma förmåga att inse hur konsekvenserna av extrempolitik, såväl till vänster som höger, kan komma att utvecklas. Därför är det en skyldighet för våra demokratiska partier att ta debatten med extremisterna och förgöra deras argumentation, istället för att de som nu försöker tiga ihjäl dem för att sopa problemet under mattan. Det är 'strutspolitik' att försöka lösa problem genom att osynliggöra dem. 1940-talet får aldrig upprepas!