Observatoriet på benen

När sommarvärmen nu äntligen kommit till oss, blir det mest till att hålla sig här hemma och ta det lugnt. Jag fortsätter envist, och hustrun hjälper till, med att sanera tomten från ogräs. Den senaste tiden har det mest handlat om att dra upp tusentals smultronplantor, som invaderat gräsmattan. Utmaningen ligger i att se vem som vinner - människan eller naturen. Alternativet är väl att ta hit en trädgårdsanläggare, som fraktar bort jorden och sedan gör en ny trädgård, men då är ju det man kan skryta med att man hade råd att plöja ned en stor mängd pengar i tomten. Det tycker jag inte är så imponerande.
Imponerade av oss själva var vi i astronomiföreningen igår kväll, när vi med enbart handkraft lyckades resa de förtillverkade väggsegmenten till vårt nya observatorium. De 3,4 meter höga delarna var bångstyriga och tunga, men den nio man starka truppen gick väl iland med uppgiften.

På tal om stor mängd pengar, fick vi igår genom lokalavisan veta att stadens nya saluhall begärts i konkurs efter bara nio månaders verksamhet. Tråkigt, men inte konstigt, med tanke på de svindyra varor som handlarna där försökte att bli av med. Även om västeråsarna sagt att man ville ha en saluhall, så finns det tydligen gränser för vad man vill offra för den. För min egen del är frågan egal eftersom jag aldrig varit intresserad av den sorts lyxkonsumtion som erbjöds. Att köpa sylt för 60 kronor burken när man kan få något liknande för 15 kronor på ICA tycker jag känns ganska meningslöst. Så kära saluhall, vila i frid!