Förhoppningens järnväg

Under gårdagen avlöste aktiviteterna varandra. Först blev det en tur till östra köpcentret för veckoinköp, sedan var det hög tid för byte till vinterhjul på bilen - snö har eventuellt utlovats till senare i veckan. Slutligen var det tid för veckans målarpass och vi klarade även det torrskodda.
Sedan dess har det regnat i stort sett hela tiden utan uppehåll och idag har man inte kunnat gå ut längre än till postlådan. Istället har vi fått anledning att inviga det nyanskaffade löpbandet, dock en någorlunda moderat hastighet. Hustrun har dessutom idogt börjat med julstädning och andra förberedelser som hör till för att den rätta stämningen ska infinna sig.

Idag kunde man läsa i bladet om den överraskande nyheten att japanska maglevtåg sätter nya hastighetsrekord och detroniserar de franska TGV-tågen. Helt sensationellt ska pendlarna kunna färdas mellan Tokyo och Nagoya i 500 km/t och det i ett tåg som kan lasta 1 000 passagerare. Som vanligt kommer den besvärande sanningen i slutet av artikeln där man får veta att 'man räknar med' att tågen ska vara färdiga att tas i bruk år 2027 (!) och till 2045 ska man ha linjen klar ända till Osaka.
På något sätt anar man en likhet, men också stor skillnad, med den sorglustiga historien kring Mälarbanan till Stockholm där investerade miljarder för att nå snabb trafik, nu år efter år torpederas när tågen ska dela spår med de lokala pendeltågen i Stockholms ytterområden. Praktiskt taget inget tåg kommer numera fram enligt tidtabellen, om det överhuvud taget går alls.
Som lök på laxen kan vi lägga det faktum att 'gröna' partier i svensk politik vill satsa 100 miljarder kronor på snabbtåg även i Sverige för att konkurrera ut inrikesflyget. Som vanligt i dessa kretsar har munnen talat utan att hjärnan kopplats in. I vårt land skulle det vara betydligt bättre att använda dessa pengar till att få våra befintliga järnvägar att fungera på ett acceptabelt sätt. Det gör de inte idag och därför fortsätter biltrafiken att öka trots alla kostnadsökningar.