Mot bättre tider

Vår bevakning av skid-VM har fortsatt och efter två dagar med misserabla insatser på grund av misslyckad vallning tog idag våra damer guldmedalj i Sprintstafetten och vallarna har fått sin upprättelse. Trots all tid som går åt framför TVn har jag hunnit med ett par korta promenader i närområdet, medan hustrun fortsätter att kurera förkylningen. Trots denna har hon nu gjort större delen av vårstädningen av huset med allt vad det innebär i ett hus överfyllt med prylar av alla de slag.

Överfyllt har det också blivit vid gränsen mellan Libyen och Tunisien. En flyktingvåg undan den nu krigsliknande situationen kring den despotiske diktatorn i Libyen har orsakat kaos i grannlandet. Läget förvärras för varje dag av en enda enkel anledning: Det kommer många fler nya flyktingar än som kan lämna Tunisien. För sjunde dagen i rad är det som att vara i ett gigantiskt flyktingläger. Människor överallt men inga tält, inga toaletter, inga duschar och stor brist på både mat och vatten.
Bara ett litet fåtal av de som flyr är libyer. De flesta kommer från Egypten, Kina, Vietnam, Bangladesh och andra länder. De har varit gästarbetare i Libyen. Per dag kommer tusentals nya flyktingar men bara en mindre del kan lämna Tunisien. Så ser det ut dag efter dag. De tunisiska gränsvakterna låter medvetet flyktingarna vänta på den libyska sidan för att göra plats i flyktinglägret fem kilometer från gränsen.
Det vi nu ser är bilden av hur fattigdom och rättslöshet driver människor till desperation och hur den hänsynslösa makten skoningslöst slår ner allt motstånd. Tyvärr finns det fortfarande ett antal stater kvar där liknande situationer är att vänta. Priset för mänskliga rättigheter kan ibland bli smärtsamt högt, men ändå vara värt att betala.