Mångalen?

Under veckohelgen har det vackra vårvädret återvänt, men i avsaknad av bil har vi fått inskränka våra rörelser till apostlahästarna, så vi tog en liten promenad i närområdet. Idag valde vi istället att för första gången i år sitta ute på vår egen altan och lapa i oss solskenet. Resten av tiden har vi mest suttit inne och bevakat årsavslutningen av längdskidor och skidskytte. För svensk del var det "inte mycket att skriva hem om", men norska män och kvinnor tog hand om omkring hälften av alla pallplatserna i totalt åtta tävlingar - det är bara att buga och gratulera till våra grannars exempellösa framgång under den gångna vintern!

Gratulera kan man också den lille mannen Pagrotsky - av vissa kallad den minsta gemensamma nämnaren - som nu av S-partiets valberedning föreslås ta plats i partiets innersta ledning på bekostnad av Thomas Östros. För mig är det hugget som stucket, men jag kan inte precis säga att jag kommer att sakna Östros - hans uppsyn irriterar mig lika mycket som det han brukar säga. Han har dock sagt att han inte tänker ge sig utan strid (!), och det passar mig utmärkt. Ju mera inbördes stridigheter sossarna kan prestera dessto lugnare känner jag mig för vår nuvarande regering. Med socialisten Juholt vid rodret kan annars precis vad som helst hända med risk för olyckliga konsekvenser för landets ekonomi. Hans planekonomiska tendenser är olycksbådande.
Igår inträffade en mera ovanlig sak, nämligen "supermåne". Begreppet beskriver ett läge för vår huvudsatellit Månen, där den står i en punkt som är det närmaste den kan komma Jorden. Detta inträffar omkring vart tjugonde år, så lite vitsigt kan man säga att "det står skrivet i stjärnorna" om man får uppleva detta fenomen ännu en gång. Månen var i vart fall igår märkvärdigt stor och lyskraftig på sin plats på en kristallklar himmel.