Idrott på gott och ont

Nu är skid-VM slut med "lagom" bra resultat för Sverige - i medaljligan vann Norge med 16 - 5 och resten av de deltagande länderna fick nöja sig med en eller annan enstaka medalj. Idag avklarades också årets Vasalopp med en dramatisk upplösning, som till sist slutade med svensk seger. All den bevakning av idrott på TV, tillsammans med hustruns rehabilitering och en värkande fot för min egen del, har avhållit oss från att ta tillvara utevistelse i det soliga senvinterväder som nu varat i över en vecka. Det har bara blivit en tur för mig till östra köpcentret igår och en tur till stan för biblioteksbesök idag.

All denna skidåkning som serverats i reportagen från tävlingarna får mig att fundera på idrottens fantastiska förmåga att engagera människor både materiellt och mentalt. Människans uråldriga tävlingsinstinkt får såväl ung som gammal att lägga ner tid och pengar i en mängd, som i vissa fall lämnar både vett och sans, men där vi ändå kan låta ändamålet helga medlen. Säkert betalar sig dessa insatser med råge i bättre folkhälsa och sociala relationer.
Det är när vi kommer till elitidrotten som detta kan börja ifrågasättas. I dessa sammanhang handlar det om penningens makt över vår tids gladiatorer, som via idrottsvärldens kontrakt kan förvandlas till handelsvaror, eller till individer som förslavas under oket av ständigt ökande resultatkrav - krav som på ett ögonblick kan förvandla lyxliv till misär om sponsorerna sviker. Trots detta drivs även dessa atleter av sin nedärvda tävlingsinstinkt till ibland omänskliga insatser av träning med stjärnstatusens lockelse som drivkraft. För en del leder detta till odödlighet i historieböckerna, medan den större delen hamnar i glömskans anonyma dunkel. Låt oss hoppas att de då ändå kan känna glädje över minnena från sin tid i rampljuset.