Ett stänk av Armageddon

Det soliga vädret har fortsatt och idag kunde vi notera ett säkert vårtecken - de första snödropparna blommar vid söderväggen. Det är också en njutning att se hur snabbt det tar på snön nu, men här kontrar naturligtvis den pessimistiskt lagde med att "lärkan ska snöa ned tre gånger innan våren kommer".
Idag tog vi en tur till stan för några ärenden, men för övrigt har vi varit på hemmaplan och jag har jobbat vidare med den digitala floran. Igår satsade vi också en stund på sista tävlingen i årets skidskytte-VM, men även nu blev det ett fiasko för svenskorna, så det är lika bra att det hela är slut.

Just nu känns det nästan genant att tänka på de "problem" som vi svenskar nu och då går och klagar över i perspektivet av vad det japanska folket nu står inför. Tre dagar efter jordbävningen och tsunamin är katastrofens konsekvenser fortfarande knappt överblickbara. Tiotusentals människor har omkommit eller allvarligt skadats och runt en halv miljon människor har fått sina hem utplånade. Industrin i det drabbade området har fått så svåra skador att många stora arbetsplatser kan betraktas som utraderade och försörjningen av mat, vatten och energi lider av oöverblickbara störningar. Ovanpå allt detta är man ställda inför hotet om risk för radioaktiva läckage från de tre kärnreaktorer som skadats av tsunamin.
Hela den industrialiserade världen erbjuder hjälp med vad helst som kan lindra situationen för de drabbade, men faktum kvarstår att upplevelsen av förlorade anförvanter eller ett utplånat hem bär man med sig i minnet resten av livet. Även om detta gäller också för en enstaka person som råkar i olycka, får tragedin en obegriplig dimension när hela städer utplånats. Man hänvisas till sig själv i sin olycka, när alla i omgivningen befinner sig i precis samma situation. Detta är något man inte ens vill önska sin värsta fiende!