Bankernas dilemma

Med fortsatt typiskt aprilväder har jag fortsatt ansningen av gräsmattan och nu är ungefär halva arealen avbetad. Under tiden har hustrun lagt sin kraft och kärlek i all den goda mat som vi vill kunna avnjuta vid det förestående påskbordet. Idag tog vi dock en paus i arbetet och åkte till Hallstahammar för att titta på utställningarna i den konstrunda som pågår under helgen. Det fanns mycket, av varierande kvalitet, att titta på och vi träffade också en del gamla bekanta i branschen. Det är alltid lika förunderligt att tänka på hur otroligt många tavlor det hela tiden produceras i detta land.

Minst lika förunderlig är tanken på hur vi i Sverige kunnat hamna i en situation med negativ styrränta när ekonomin går bra och människors reala köpkraft ökat under de senaste åren. Än så länge har inte någon bank, av rädsla för att förlora kunder, vågat kräva ersättning för att förvara privatkunders pengar på ett konto, men större företagskunder har redan fått börja betala för att ha sina pengar på banken. Men för väldigt många människor har det under det senaste året ändå varit en förlust att ha pengar på banken på konton med i princip 0-ränta. Detta på grund av den inflation som faktiskt finns, men som Riksbanken påstår är negativ och har tagit till intäkt för att införa den negativa räntan.
Framför allt är det två saker som kan vända den rådande utvecklingen. Först och främst krävs en generellt ökande konsumtion av varor och tjänster som med tiden ger en uppåtriktad press på inflationen (till tröst för Riksbanken) och därmed leder till en för näringslivet mera gynnsam valutakurs. Då kan vi hoppas att bankerna med tiden också börjar betala ränta på de pengar de får låna av oss. Det andra vi som konsumenter måste göra är att byta bank till de som betalar bäst räntor. Det skapar en konkurrens i banksektorn som tvingar fram en uppåtriktad trend på räntorna. Vill då banken inte betala, så blir det heller inte några pengar insatta. Receptet är alltså: slösa mera och byt bank!