Det vilda Norrland

Efter att ha rullat med husbilen i nio dagar genom de norrländska vidderna är det inte helt lätt att på några korta rader sammanfatta alla de intryck som vårt vackra land har att erbjuda. Några höjdpunkter kan man ändå formulera.
En vandring från Storulvåns fjällstation upp mot Blåhammaren ger precis de svindlande perspektiv som man möts av på de vidsträckta fjällhedarna. Men minst lika gripande är de raviner som älven gjort där vägen går från norska Grong till Gäddede. Stora kontraster kan man också notera när man längs Piteälven först intar sin nattsömn till det lågmälda bruset vid Övre Ljusselforsen, och dagen därpå möter de dånande vattenmassorna vid en promenad längs Storforsen.
Lite besviken på vildmarken blir man kanske när man under en vecka får se vare sig varg, björn eller älg, utan får nöja sig med anblicken av tre vilsekomna strörenar och dessutom en i taget på tre olika ställen. Men sådana är naturens villkor - den väntar inte på dig utan du får snällt vänta till den behagar visa upp sig! Desto mer kunde vi glädja oss åt de mera civiliserade möten vi hade med en av hustruns gamla skolkamrater och hennes make i Alstersbruk utanför Piteå och med min systerson och hans familj i Vebomark utanför Lövånger.

En annan sort av intryck man får under 250 mil bakom ratten gäller människors beteende i trafiken. För all del, de allra flesta far fram på fullt acceptabelt sätt, men den lilla klick som inte är utrustade med sunt förnuft och omdömesförmåga är de som orsakar olyckorna på våra vägar. Hela denna resa var vi förskonade från både inblandning i incidenter och åsyn av andras olyckor. Men mångas sätt att ta sig fram, särskilt på 'mötesfria' trefältsvägar lämnar en hel del att önska.
Jag tror och anser att en annan typ av redovisning i massmedia av olyckor, där förarens roll i förloppet mera poängterades borde kunna ha en utbildande effekt hos dem som ännu inte hamnat i dessa svåra situationer och därmed också skulle slippa att komma dit. Om alla tar sitt eget ansvar fullt ut och inte litar på att medtrafikanter kan rädda situationen, skulle vi förmodligen med tiden kunna klara oss utan både trafikpoliser och bärgningsbilar, för att inte tala om all besparing av mänskligt lidande och förbrukade sjukvårdsresurser som skulle bli den sekundära effekten. Dags alltså för skärpning, även på det här området!