Sossarnas överraskning

Under förra veckan gjorde sommaren en liten återkomst med mest soliga dagar och mera lagom temperatur kring 20-gradersstrecket. På fredagen utnyttjade vi detta till en liten tur västerut med husbilen för ett besök vid Färna herrgård och en fredagslunch i Köping. Ett annat avbrott i vardagen var ännu ett gardenparty i söndags, nu hos äldsta barnbarnet där släkten firade deras sons födelsedag.
Våra motionspromenader har vi i stort sett fortsatt som vanligt och igår hade vår fiktiva långpromenad tagit oss till Stensjö norr om Oskarshamn. Här har vi övernattat många gånger i husbilen vid den gamla museibyn.

Under söndagen höll statsministern sitt sommartal, som skulle visa sig vara det sista, då han som slutvinjett meddelade att han inte ställer upp för omval vid den kommande S-kongressen i november. Beskedet var för alla, utanför en mycket liten krets i S-ledningen, en total överraskning. I sitt tal hade Löfven då storslaget redan berättat om allt hans regering hade uträttat under två mandatperioder.
Det han däremot inte nämnde något om var den oroande utveckling de flesta av oss varje dag kan se omkring sig. Han tog inte upp den expanderande gäng- och klankriminaliteten med anslutande skjutningar, inte det social utanförskapet i utsatta områden, inte den på många håll fallerande åldringsvården, inte den ökande bostadsbristen, inte de sviktande resultaten i skolundervisningen och inte heller den otrygghet som många idag känner i sin vardag.
Min enkla slutsats är att den bräckliga sosseregeringens utredningsiver och ökade byråkratisering av samhället på intet sätt lyckats bekämpa de stora problem som det svenska samhället numera lider av. Huruvida hans efterträdare har förmåga att ändra på detta återstår att se, men alldeles uppenbart krävs nu helt andra insatser än de som Löfven misslyckats med under sin tid som regeringschef.