Poliskris

Det något instabila högsommarvädret har fortsatt med ömsom soliga stunder och ömsom stadiga regnskurar, igår dessutom med inslag av åska. Trots detta har vi kunnat passa in tid för våra promenader i de nära omgivningarna. Igår fick vi det nedslående beskedet av en bilverkstad att en större renovering av bromssystemet på personbilen är nödvändig. Efter visst övervägande bestämde vi idag att ge den  gamle trotjänaren ännu en chans och har nu bokat tid för den svidande kostsamma insatsen.
Idag blev det en tur till västra köpcentret för en del mindre inköp, bland annat lämpligt medel för bekämpning av de jordgetingar som bosatt sig i vår gräsmatta. De tillhör visserligen naturen, men är just där inte välkomna, så nu ska de bort!

Bort går också allt flera från den svenska poliskåren, dels på grund av en lönenivå som upplevs alltför låg, men också på grund av turbulensen kring polisens nationella omorganisation. Detta är minst sagt bekymmersamt med tanke på brottslighetens utveckling både ifråga om omfattning och om svårighetsgrad. Det stigande rekryteringsbehovet underlättas inte heller av ett minskat intresse för antagning till polishögskolan, där nu lägsta antagningspoäng kan komma att ligga under poängskalans mittpunkt. Detta är självfallet bekymmersamt när det redan bland aspiranterna med den högre lämplighetspoängen finns exempel på både nonchalans och omdömeslöshet. Förtroendet för polisen har redan vid flera enskilda tillfällen varit skakigt och en utspädning av kompetensen är definitivt inte vad ordningsmakten behöver just nu.
Det går förvisso inte att i vårt samhälle tvinga någon att välja ett visst yrke, och det som nu istället krävs är konkurrenskraftiga löner och en snabb konsolidering av den nya polisorganisationen. Det ska inte vara attraktivt att lämna polisen för att bli handläggare på försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Polisyrket ska vara något som var och en kan känna stolthet över att tillhöra och samtidigt veta att allmänheten känner förtroende och uppskattning!