Igår kom det första, inte helt oväntade, bakslaget för våren i form av en halv decimeter nysnö. Den sydvästliga, ljumma vinden kunde dock se till att den var försvunnen redan vid middagstid idag. Nu får vi invänta nästa attack från kung Bore, för sådana är trots allt säkert oundvikliga.
Igår var det dags för veckans målarpass med aktiviteter enligt normal rutin, dock med undantag av att hustrun tog sig hem till fots eftersom jag behövde stanna kvar en stund för möte med valberedningen inför kommande årsmöte. Idag nöjde vi oss med en promenad till stormarknaden.
Igår startade på allvar den långdragna process som föregår USA:s presidentval med det första primärvalet i delstaten Iowa. Denna lilla del av federationen - ungefär en procent av USA:s hela befolkning - som traditionellt anses ge en träffsäker indikation på valets slutresultat, bjöd den här gången på flera överraskande utfall. På den republikanska sidan fick lågoddsaren Donald Trump 'bara' 24 procent av rösterna, medan hans konkurrent Tom Cruz fick 28 procent. Det var på håret att även Marco Rubio med sina 23 procent hade klått honom. Inte heller på demokraternas sida kan valet ses som vägledande då det blev dött lopp mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders med bara en halv procents övervikt för Clinton.
Alla kandidater driver självklart sina käpphästar hårt i valrörelsen, men som vanligt i denna cirkus brukar deras respektive kampanjfonder var en tung bricka i spelet och Trump satsar flera av sina privata miljarder på detta, medan de flesta andra har sina arméer som jagar pengar dag som natt, pengar som till en inte oväsentlig del till sist hamnar i fickorna på TV-bolag och kampanjmakare. Hur mycket av det slutliga valet som bestäms av kandidaternas faktiska politiska program och hur mycket massmediala insatser betyder är inte helt lätt att avgöra. Från min utsiktspunkt känns det emellertid tryggt att ha en statschef som i normalfallet byts efter 20 - 30 års mandattid utan alltför uppseendeväckande procedurer. Vad våra republikaner tror sig kunna vinna med en president är en gåta, men kanske finns ett stänk av den svenska avundsjukan med i bilden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag ser monarkin som ett barnaoffer.
Victoria har fått kämpa. Victoria med sin prinsgemål verkar kompetenta. Den nuvarande monarken har behövt en lång startsträcka av år för att ens komma i närheten.
På Atomtiden stöttade jag mellansvenska publicistklubbens årsmöte på det hotell som låg på "fel" sida om järnvägen. Inför en stor del av journalistkåren visade Nappe Lewenhaupt, Archibald Hamilton med flera inkl Hans Majestät, säkerhetsvakter och kaffeflickor upp sig. De tre brudarna drog iväg samtidigt med kungen på okända vägar.
Då visste vi inte att det var kaffeflickor eftersom begreppet inte hade myntats än. Det intressanta var att ingen skrev en rad om detta möte. Mycket har förändrats.
Innan detta hade jag träffat Carl Gustav Bernadotte på Forsmarks kärnkraftverk. Genom kärnkraften fick man tillfälle att "träffa" andra av våra kungligheter inklusive utländska honoratiores, Indira Gandhi är ett exempel, en liten kvinna med stor auktoritet
Jo, men även solen har fläckar och vår monark har ju faktiskt 'vänt blad'. Trots allt anser jag att fördelarna i vårt statsskick tillräckligt överväger nackdelarna. Inte heller är meritlistan hos många presidenter vare sig fläckfri eller särskilt imponerande. När man sedan skärskådar kandidatlistan över tänkbara 'statsmän/-kvinnor' i den svenska politiska ankdammen så föredrar jag tryggheten i den nuvarande ordningen.
Du kan vara lugn. Med Viktoria som tronarvinge är monarkin tills vidare säkrad. Finland med färre innevånare har lyckats relativt bra med sina presidenter även efter den sovjetstödda Urho Kekkonen.
Vilka skulle Sverige kunnat lansera? Carl Bildt, Jan Eliasson, det finns fler
Skicka en kommentar