Julen vi firar

Med halva julhelgen passerad kan vi konstatera att julen blev snövit, så vit att det har krävts snöröjning varje dag. Vi har, tack och lov, än så länge sluppit ifrån de stundtals kaotiska förhållanden i trafiken och med elförsörjningen som drabbat många platser i södra Sverige.
Igår hade vi traditionellt julkalas med 'Kalle Anka', julklappsutdelning och julbord - som vanligt med rader av delikata anrättningar tack vare de förnämliga matlagarna vi har i familjen. Hela klanen Andersson var samlad och stämningen var hög, liksom julklappsberget som inte visar någon tendens att minska fastän det numera finns enbart vuxna människor i församlingen. Men det behöver naturligtvis inte nödvändigtvis betyda att givmildheten skulle minska.
Idag har tiden präglats av lugn och kontemplation för återladdning av batterierna och så umgänge med de julgåvor vi själva fått förstås.

Julfirandet är ju  något som förekommer i stort sett i hela världen, även om det tar sig många olika uttryck. Redan inom landets gränser finns variationer speciellt vad gäller traditionell julmat, men också seder och bruk som varierar mellan land och stad och mellan syd och nord. När jag som skåning en gång i tiden kom till Mellansverige kunde man t ex inte begripa att man skulle ha skånsk senap till lutfisken istället för mald kryddpeppar och gröna ärtor. Detta har jag ännu ej kommit över och i år skippade vi lutfisken helt och hållet.
Lämnar vi fäderneslandet träffar man raskt på betydligt större överraskningar. I mestadels snö- och isfria länder som t.ex. England och Frankrike växer det upp skridskobanor som svampar ur jorden där folk med varierande framgång försöker ta sig fram på de hala underlagen. I tyska Dresden har man istället fått för sig att varje år baka en tre ton tung kaka, en Stollen, som på en hästdragen vagn körs till julmarknaden för att delas upp och säljas för välgörande ändamål.
I Dortmund satsar man  på världens högsta julgran (45 m hög), men den är feikad och består i själva verket av 1 700 vanliga granar som satts ihop och behängts med 48 000 elektriska ljus. Minst lika udda kan det väl tyckas vara att arrangera ett tomte-VM, eller ClauWau som den schweiziska alpbyn Samanum ägnar sig åt. Segraren anser sig kunna skryta med att vara 'världens bästa jultomte'.
I de katolska länderna är man annars mera stillsam med levande julkrubbor och ljusspel av olika slag. I Kraków i Polen ordnar man t ex en procession där över hundra julkrubbor av högst varierande storlek bärs genom staden till barockpalatset Krzysztorory.
Raka motsatsen är den isländska traditionen där de buttra, gråskäggiga bergtroll, barn till Grylla och Leppalúthi, de fulaste och elakaste trollen i islandsk folklore. Enligt traditonen var "Jólasveinar"  (julpojkarna), som dessa antitomtar kallas, tjuvaktiga busar som skrämde små barn.
Listan kan förmodligen göras hur lång som helst, och jag ser det som viktigt att hålla traditionerna vid liv i en tid där vi ständigt går mot en allt mer diffus identitet i det oupphörliga flödet av nya, elektroniska attribut. GOD JUL, ta mig f-n! som salige Jacob Dahlin förmodligen skulle ha sagt.