Konstens lågvattenmärken

Att det blir allt mörkare på morgonen visar tydligt på vägen mot den dag då vi återgår till normaltid och vi istället får kväll mitt på eftermiddagen. Jag lider sällan av några symptom på depression, men uppskattar solen och ljuset och börjar redan se fram emot nästa vår.
Trots allt rullar vardagens rutiner vidare och igår var vi åter på målarklubben för att utöva våra talanger. Hustruns akvareller är ljusa och luftiga i tonen och riktigt fina. Själv lade jag sista handen vid mitt något surrealistiska kvinnoporträtt. Nu blir det till att hitta något nytt utmanande ansikte att ta sig an.
Idag var vädret sådant att ingen ville gå utomhus och det betyder att vi då mestadels sitter vid våra datorer och skriver, skriver och skriver, jag på Wikipedia och hustrun på någon av sina släktkrönikor. På något sätt är dessa verksamheter stimulerande, eftersom vi inte, månad efter månad, tröttnar på att med detta fylla all tid, som vi inte bestämmer oss för att använda till något annat.

Ibland händer det saker ute i stora världen som först irriterar, men sedan bara gör att man känner sig så trött. Idag publicerade tidskriften Tiden ett fotomontage föreställande kungen med sin vänkrets avnjutande en pizzamåltid serverad på en naken kvinna, medan drottningen sitter på golvet bredvid och putsar på ett hakkors. Upphov till det hela är 'konstnären' (?) Elisabeth Olsson Wallin, en gång aktuell med utställningen Ecce Homo. Hon påstår att det som nu publicerats är satir.
Av någon outgrundlig anledning är det inne att på olika sätt chikanera kungahuset med saker som tillhör historien och är helt irrelevanta i dagens värld. Att det sker under konstens täckmantel gör inte det hela mindre beklämmande. Mest säger det om utförarnas utarmade intellekt och brist på social kompetens. Men vi kan väl hoppas att det åtminstone ökar allmänhetens sympatier för kungafamiljen.
Att göra sig lustig över kungahuset är som att skjuta på sittande fågel. Det ställer minimala krav på skytten och det fällda bytet är ingen trofé. Det visar dessutom på kulturarbetarens desperata situation, när ambitionen att få tjocka kvällstidningsrubriker om skandalbilder väger tyngre än strävan till att skapa god konst. Vart är vi på väg?