En skola i återvändsgränd

Även om vi försöker leva upp till tanken om att påsken är en tid för kontemplation, så fylls dagarna ändå med aktiviter. Igår på påskdagen var hela Andersson-klanen samlad för påskfirande, dock med undantag för äldsta dottersonen, som efterhand allt mera fått en egen agenda att uppfylla. På samma sätt som tidigare år kunde vi avnjuta hustruns delikata påskbuffé och alla var nöjda och glada.
Idag började jag dagen med att baka tvåstegsbröd, som numera är en av våra verkliga favoriter på brödsidan. Under eftermiddagen hann vi också med att ta en promenad uppåt Rocklundaskogen innan den utlovade regnfronten började antyda en närvaro.

På tal om närvaro kommer jag osökt att tänka på en nyligen publicerad krönika om den svenska skolans problem. I den konstateras att idag kan en elev ta studenten efter 12 års skolgång och knappt kunna läsa och räkna. Orsaken sägs vara att det är närvaroplikten som är tongivande för betygen. För låg närvaro innebär 'icke godkänd'. Med tillräcklig närvaro blir eleven godkänd även om kunskapsnivån inte alltid räcker till.
Självklart bottnar problemet i nutidens uppfattning om skolk som ett mer eller mindre naturligt inslag i skolans vardag, och skolk kan ju lätt översättas till frånvaro lika med ingen kunskapsinhämtning. Det betyder naturligvis inte att närvaro generellt kan översättas till kunskapsinhämtning. Det riktigt allvarliga i hela historien är att mycket av ungdomsarbetslösheten har nära koppling till kunskapsbrister. På vissa håll i landet kan näringslivet inte hitta tillräcklligt kunniga personer till att fylla ett stort anställningsbehov med. Vissa större företag har startat egna utbildningsprogram, med enbart syftet att göra människorna anställningsbara.
Vad säger detta om den svenska skolan? Och vad krävs för att återställa en vettig ordning? På min tid i skolan hette det kvarsittning - om man skolkade tillräckligt eller om kunskaper fattades fick man helt enkelt gå om klassen för att komma vidare. Kanske något att pröva på nytt!