Något som har dessto mera fart just nu är den årliga vargjakten som inleddes idag. Av de 20 exemplar som är tillåtna att avliva blev nio skjutna idag - totalt är ca 6 300 jägare anmälda till att delta. Oddsen för en jägare att få se/skjuta en varg är alltså mindre än 1 på 300. Då kan man ju fråga sig om det är värt besväret. Besvärar sig gör också de människor som motsätter sig jakt på varg, i några fall så mycket att mordhot mot jägare uttalats. Det är märkligt hur fanatism kan bryta sig in i de mest skilda sammanhang.
För min egen del (och hustrun instämmer), som naturmänniska och djurvän, kunde det vara naturligt att motsätta sig jakten, men saken är inte så enkel. Balansen mellan människans och hennes husdjurs rätt till ett tryggt liv och vargens rätt till en plats i faunan måste tillgodoses. Vargens naturliga hemvist är vidsträckta vildmarker där människor sällan eller aldrig sätter sin fot. Denna typ av land är emellertid i Sverige intecknat av rennäringen som i princip befriats från varg. När vargen därför istället har hänvisats till mera tätbefolkade områden måste i rättvisans namn en begränsning av antalet djur medges. Det duger inte att så kallade djurvänner i storstäderna ska ha sista ordet i ett sådant fall.
Ska vargen långsiktigt åter kunna leva i Sverige måste reviren styras dit där konfrontation med vårt vardagliga samhällsliv minimeras. Detta efter att vi frivilligt valt att ha den här. Vargen är på inget sätt en utrotningshotad art och den enkla lösningen hade naturligtvis varit att låta den stanna på de enorma vidder som t ex Ryssland och Kanada erbjuder. Men länder som Polen, Spanien, Italien och Rumänien har betydligt större vargstam trots betydligt större folkmängd än Sverige - har vi kanske något att lära där om hur problemet ska hanteras?
Ett litet jubileum - inlägg nr 500 på denna blogg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar