Klimatets dilemma

Enligt den gamla Bondepraktikan är december den första vintermånaden och i förrgår gjorde kung Bore ett försök till tjuvstart. Följaktligen blev det till att igår snöröja gårdsplanen på höstens sista dag. Sedan blev det mest innesittande, men på eftermiddagen tog vi oss ändå i snömodden till det sista målarpasset på Club Artis för den här terminen. Vi hade i alla fall redan dagen innan fått julkänning när vi åkte till Hallstahammar och besökte julmarknaden på trädgårdscentret.
Idag fanns överallt den förrädiska halka som brukar känneteckna den här årstiden och vid ett besök i vår närbutik idag tog vi chansen att även förse oss med broddar till skorna - med åldern får man ju både bättre förstånd och sämre balans. På eftermiddagen var vi sedan in till stan för att avlämna material, som den tidigare ordföranden donerat till Club Artis.

Igår inleddes i Paris den stora klimatkonferens, som på olika sätt förberetts i snart fem år. Det var 'de stora ordens dag' då de församlade stats- och regeringscheferna, från mer än 180 länder, ställde sig upp och vittnade om de 'klimatlöften' som man avgett inför framtiden. När dessa män och kvinnor nu återvänt hem ska deras förhandlare i två veckors tid försöka sy ihop ett bindande avtal om åtgärder för att förhindra en farlig klimatförändring. Om detta är möjligt och vad det konkreta resultatet blir får vi veta strax före jul. Svårigheterna belyses bäst av de milsvida skillnaderna i de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan olika delar av världen. De industrialiserade västländerna har både ekonomi och teknik till förfogande för reducera utsläppen av koldioxid och har också ställt ut sådana löften i varierande grad. Dock finns det på flera håll politiska krafter för bibehållande av status quo. I utvecklingsländerna saknas på de flesta håll såväl ekonomi och teknik som intresse. Här har förbättrad materiell standard och i många fall ren fattigdomsbekämpning högre prioritet. Här är det också de fossila bränslena som står för lejonparten av energiförsörjningen.
Jag vill gärna vara optimist, men ser ändå dystert på förhandlarnas uppgift. Vad hjälper det att vi i Sverige minskar vår köttkonsumtion eller sätter upp några solpaneler på väggarna när det gigantiska Indien med över 1 300 miljoner invånare lovar att efter 2030 ska deras CO2-utsläpp sluta att öka. Indien släpper idag ur 60 ggr mera än Sverige. Tyvärr, medan gräset gror så dör nog kon!