I solidaritetens namn

Vintern har fortsatt ytterligare ett par dagar i oktoberstil - småmulet, småregn och småvarmt, ibland kryddat med varierande grad av blåst. Det känns outsägligt tjatigt och enformigt att notera, men sådan är verkligheten just nu. Idag var det en aning blekt solsken och vi passade på att åka ut för en långpromenad i Badelundaområdet. Dessförinnan hade jag på morgonen förnyat brödförrådet med frallor och veteskorpor.
Igår var vädret sämre och det blev bara en kort promenad till mataffären. F ö har det varit fortsatt innesittande. Det är vid den här tiden som längtan efter ljusare tider börjar tränga sig på mera konstant.

I dessa julefridens dagar har en liten eldfängd debatt blossat upp sedan professor Rothstein föreslagit att det borde utfärdas förbud mot att ge pengar till gatutiggare. Han anser att givaren är i en maktposition där han kan bidra till att öka tiggarens förnedring och jämför givandet med sexköp av prostituerade. Han anser också att ett förbud skulle tvinga fram "omfattande strukturella åtgärder". Vidare tror han att givarna bidrar till att föda den organiserade kriminaliteten.
De mera socialt befryndade debattörerna, på hela skalan från höger till vänster, reagerar naturligtvis med bestörtning mot en så hjärtlös och osolidarisk inställning. Men det finns också lokalpolitiker som delar hans uppfattning och redan har infört förbud mot tiggeri på sina respektive orter,
Saken är som vanligt ytterst komplicerad. Visst har professorn rätt i det att tiggeri som 'lönar sig' automatiskt kommer att stimulera flera till att komma hit och pröva lyckan - det är till minst 99 procent av fallen fråga om fattiga människor, främst från de tidigare kommunistländerna i Östeuropa som det handlar om. Tyvärr har professorn också rätt vad gäller den organiserade brottsligheten, som uppenbarligen i många fall finns bakom kulisserna i den här verksamheten. Mot den bakgrunden är det kanske en god idé för en del högljudda kritiker att lugna ner sina empatiska känslor och tänka efter vilka alternativa lösningar som professorn tror sig kunna se. I längden är tiggeriet ingen lösning och problemet är internationellt. Därför borde man lämpligen i första hand ta sig an frågan på EU-nivå och där avgöra vilka former av understöd som ska vara norm inom unionen, för att sedan anvisa regler för hur medlemsländerna ska hantera sina medborgares försörjning.