Förhoppningens tid

Vi har haft nöjet att ytterligare två dagar få njuta av soligt vinterväder, nu dock med temperatur under nollstrecket. Vi har försökt utnyttja detta på bästa sätt och idag blev det en lång promenad i närområdet.
Igår tog vi bilen för en liten utflykt till de norra delarna av Västmanland. Där vandrade vi i skogen i det som en gång varit hustruns hemtrakter i hennes barndom. Vi besökte bland annat de rester som återstår av en liten bondgård långt inne i skogen, där hon bodde en tid för så där ca 65 år sedan. Det är inte utan att en del nostalgi gör sig påmind vid sådana här tillfällen. I området fick vi tyvärr också se vad stormarna Dagmar och Emil, på sina håll, gjort med den svenska skogen. Många stolta furor låg fällda till marken.

När det under senare tid varit rent mörker för svensk skidsport vad gäller placeringar i olika tävlingar, fick vi idag uppleva trösten för allt elände. Det var när Marcus Hellner, i slutetappen av Tour de Ski i Val di Fiemme, jagade ikapp och åkte om ärkerivalen, norrmannen Peter Northug. Det var en helt formidabel insats under klättringen upp för den mördande slalombacken. Det gav honom en andraplats efter schweizaren Mario Cologna, men det känns ändå som seger efter alla motigheter som svenskarna drabbats av.
Motigheter kommer det säkert också att bli för den nye (V)-ledaren Sjöstedt som nu har ambitionen att rycka åt sig ledartröjan i den rödgröna oppositionen. Han ser inte Socialdemokraterna som den självklara ledaren och Miljöpartiets försprång i klimatfrågan ska utraderas.
Inget är förvisso omöjligt inom politiken, men nog får man säga att någon blygsamhet lider han åtminstone inte av. Det kommer att bli intressant att höra något motbud från den skamfilade Juholt, för om Sjöstedt 'tar ledartröjan' i oppositionen, så kan regeringsalliansen se fram emot en tämligen behaglig tillvaro. Hur många svenskar kan tänka sig en statsminister från ett f d kommunistiskt parti?