Vädergudens evangelium

Under den gångna veckan satte det milda höstvädret ett historiskt rekord med temperatur på 16,7 grader i östra Småland under onsdagen. Hos oss var det tre grader lägre, men under lördagen kom omslaget och gav oss höstens tredje frostnatt. Självklart har vi efter bästa förmåga försökt ta vara på värmen med utomhusaktiviteter. Igår kom veckans avvikelse från vardagsrutinen då våra döttrar kom på ett välkommet besök för att fira mig på Fars dag. Det blev ett roligt och givande möte med samtal om både dagens 'stora frågor' och om våra egna minnen från en drygt 50-årig gemenskap i livet.

Till de stora frågorna hör definitivt klimatkonferensen COP27, som nu pågår i Sharm el-Sheikh i Egypten, om hur målet enligt Parisavtalet om högst 1,5 grad global temperaturhöjning sedan förindustriell tid ska uppnås. Inte helt oväntat kärvar förhandlingarna betänkligt. Enligt uppställd budget för utsläpp av växthusgaser för att nå målet, måste enligt beräkningar av IPCC användningen av fossila bränsle helt upphöra inom nio år. Det faktiska läget är istället att efter en tillfällig nedgång under COVID-epidemin har utsläppen åter ökat. Trots politikernas utställda löften talar vardagens bistra verklighet ett annat språk. Det hörs också allt oftare ifrågasättande av IPCC:s scenarier om en pågående klimatkris.
För en enskild betraktare på åhörarbänken är det inte helt enkelt att ha någon bestämd uppfattning om vad som är rätt eller fel. Hänvisningen till de allt vanligare extrema väderlägena med torka, bränder, stormar, översvämningar etc. som ett resultat av ökad temperatur kan vara relevanta, men enligt andra uppfattningar ett resultat av tillfälligt instabila vädersystem.
Min fråga blir då: Hur länge kan vi vänta på förvissning om detta och hur bör vi förbereda oss på det värsta? Vardagen måste ju trots allt genomlevas oavsett de villkor som naturen erbjuder oss.