I väntan på en ljusare framtid

Bortsett från någon kall dag med tillhörande snöfall i början av veckan har den milda vintern levt vidare under den gångna veckan. Ovanligt blåsigt väder har dock försämrat utemiljön en del. Vårt vardagliga liv har, med den senaste utvecklingen av spridningen av covidsmitta, åter snävats in sedan flera i bekantskapskretsen och familjen drabbats av viruset. Tyvärr betyder detta också att vi fått ställa in målarpassen på Club Artis tills läget har förbättrats.
Utomhus kan man ändå vara och våra motionspromenader är snart det enda som man känner sig säker på. Dessa har vi också klarat av och på vår fiktiva långpromenad kom vi igår till Östra Djupkärra, en pytteliten by omkring en mil nordväst om Norberg.

Som den obotliga optimist jag är, känns det ganska dystert att just nu blicka ut i omvärlden. Coronaviruset ökar explosionsartat sina härjningar, ryssarna bråkar med sina grannar, den organiserade kriminaliteten fortsätter, psykisk ohälsa bland befolkningen börjar få karaktär av epidemi, elförsörjningen haltar betänkligt, matpriser och bensinpris stiger oroväckande och tillsammantaget börjar detta att leda till börsfall runt om i världen. Då gäller det att ha en stark framtidstro och glädjas åt att dagarna nu blir allt längre och ljusare och tänka på att ovanför molnen lyser alltid solen.
För egen del tror jag att problemen går att lösa om man förmår lägga prestigen åt sidan och börjar prata med varandra. Motsatsen brukar sällan generera några vinnare utan bara olika grad av förluster. I vilket fall som helst är det bara att gilla läget och efter bästa förmåga gå vidare när man ändå inte själv kan göra något åt saken.