Kaos i inrikespolitiken

Väderleken har den gångna veckan envisats med att mest erbjuda typiskt fuktigt novemberväder med bara ett par små undantag av solsken. Fortsatt frihet från snö och halka ser vi ändå som en fördel. Avbrotten i våra vardagsrutiner har varit få, men fredagslunchen på stan är ändå en 'guldkant på tillvaron' som vi pensionärer officiellt anses behöva. Våra dagliga motionspromenader ger också en känsla av välbefinnande förutom att de är nyttiga för hälsan. Vi har fortsatt lyckats hålla uppe ett bra tempo och på vår fiktiva långpromenad kom vi igår till Äs, en gammal ärevördig herrgård i det vackra Sörmland. På de två senaste veckorna har vi avverkat fem mil till fots. Det är likvärdigt med arméns jägarmarsch, bortsett från soldaternas packning och att de gör den på en tredjedel av tiden.

Det råder för närvarande ett intressant läge inom den svenska inrikespolitiken. S-partiets nyvalda partiledare har uppenbara problem med att samla tillräckligt stöd i riksdagen för att bli accepterad som statsminister och som lök på laxen så presenterade oppositionen (M, KD, SD) i veckan ett gemensamt förslag till statsbudget, som dessutom har vissa förutsättningar för att kunna gillas av riksdagen. Tillsammantaget verkar Magdalena Anderssons start som statsminister, om hon nu till slut ändå väljs, inte bli någon dans på rosor. Det finns också tecken på viss desperation inom S-partiet inför denna osäkra situation.
Detta manifesterades påtagligt när den nytillträdde partisekteraren, sprungen ur fackets mest socialistiska flank, i en tweet idag sade sig 'bli förbannad' när han läste oppositionens budgetförslag som han menade var 'ett dråpslag mot de sämst ställda i samhället'. Vad han med detta påhopp glömt bort att tänka på var att LO-medlemmarna idag har minst lika stora sympatier för SD som för SAP. Reaktionen lät heller inte vänta på sig när hans tweet fick en kanonad av mothugg där gamla trogna S-väljare inte längre känner igen sig i S-partiets flumpolitik. Man kan undra om Stefan Löfven i god tid såg (till skillnad från allt annat) att det var dags att lämna det sjunkande skeppet.
För egen del konstaterar jag att S-partiet, visserligen med ett lik (MP) i lasten, under sin sjuåriga regeringstid på praktiskt taget alla områden misslyckats med att föra landet framåt. I facit står ohanterligt flyktingmottagande, eskalerande kriminalitet, sviktande skolresultat, försämrad sjukvård, försämrade pensioner, bostadsbrist, begynnande elförsörjningskris och en allmänt bristande uppföljning av skattemedlens användning. Detta borde vara tillräckliga skäl för att vilja tillsätta en alternativ styrning av landet.