Almedalen - en gycklarnas marknad?

Med risk för att bli tjatig måste jag konstatera att vi haft ännu en vecka som vädermässigt varit densamma som i stort sett alla andra sedan början av maj. Det betyder avsaknad av nederbörd och eftermiddagstemperatur på minst 25 grader (en rekordnotering i mitten av veckan på 34 grader). Vi har mest hållit oss på hemmaplan, men igår var det stor sammankomst då hela familjeklanen samlades hos yngsta dottern för att fira dottersonens födelsedag -  som vanligt en trevlig tillställning. En hel del av tiden har förstås gått åt till bevakning av VM i fotboll, som för Sveriges del dock tog slut igår efter förlust mot England med 2-0 i kvartsfinalen. Det svenska landslagets insatser har trots detta varit de bästa på många, många år och slutbetyget får bli 'väl godkänt'.

Något som också är till ända är politikerveckan i Almedalen, något som tillsammans med fotbollen dominerat nyhetsflödet under veckan. Allmänt sett har partiledarnas insatser präglats av taktiska drag i valrörelsens anda med diverse mer eller mindre väl genomtänkta utspel. Tillsammantaget får man en känsla av att ingen har koll på läget och förvirrar mer än reder ut. Båda de etablerade blocken har lyckats skapa interna trubbel, som tar över intresset från de sakpolitiska frågorna, och vid sidan av står SD-ledaren och njuter av att bli omnämnd i princip i alla anföranden. Han har själv också antytt att, trots all utfrysning, så kommer han sannolikt ha bra möjligheter till stort inflytande över regeringsbildningen för nästa mandatperiod.
Ett mindre trevligt inslag i programmet har varit de härjningar, som svensk åsikts- och yttrandefrihet tillåtit Nordiska motståndsrörelsen att bedriva. Det är ett symptom på att hela spektaklet i Almedalen passerat sin middagshöjd, från att ha varit ett samlande politikerforum till att som nu vara ett kommersiellt jippo av gigantiska mått. På något sätt har politikerna reducerats till dragplåster för krämare och diverse gycklare. Det är hög tid för en omstart med en mera seriös agenda än den som nu råder, där inte minst journalisterna utrymme blir betydligt mera begränsat och där en idédebatt om centrala framtidsfrågor får en huvudroll.