Matematisk skönhet

I fortsatt strålande vårväder har det raskt blivit dags att börja med vårarbetet på tomten. Med drygt 15 plusgrader på termometern kändes det riktigt behagligt att vara ute och beskära buskar och städa upp i största allmänhet. Det gick så långt att vi av bara farten kom igång med välbehövlig källarstädning också. Två lass till återbruket har vi fått ihop än så länge.
Igår blev det också en tur till stan för hustruns återbesök hos doktorn och till det ett besök på biblioteket. Hennes envisa värk behövde ännu en behandling.

Ute i vetenskapens värld har nu en av de största bedrifterna i modern tid belönats med det norska Abelpriset. Det är Oxfordprofessorn Andrew Wiles som tilldelats 'matematikens nobelpris' för sin framgång med att presentera ett hållbart bevis för Fermats stora sats. Denna uppgift har kittlat många av världens skarpaste hjärnor i modern tid, som dock utan framgång lagt ner mängder av arbete på uppgiften
Den kluriga satsen formulerades redan 1637 av den franske matematikern Pierre de Fermat, som dock vid det tillfället saknade utrymme för att skriva ner beviset för den. Wiles kom i kontakt med problemet redan i skolåldern och bar det med sig tills han i slutet av 1980-talet började arbeta med det på heltid. År 1994 var han efter sju år klar och 1995 kunde han publicera resultatet efter att det granskats och godkänts i vetenskaplig vederbörlig ordning.
Det är bara att lyfta på hatten för människor som kan mobilisera sådan energi och envishet som krävs för insatser av det här slaget. Själv läste jag en del om Wiles' arbete när det begav sig, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte lyckades hänga med särskilt länge. Abelpriset på 6 miljoner norska kronor har han verklige gjort sig förtjänt av.