Thomas Quick in memorian

Som omväxling i väderleken har vi nu fått hit senkomna spillror av höststorm - dock ganska tama, eftersom lågtrycken flyttat upp till Norrland och lämnar oss i periferin. Trots blåsten åkte vi igår till Björnö för en långpromenad och på vägen dit lämnade vi in våra verk till Julsalongen på Club Artis.
Idag på förmiddagen, samtidigt som hustrun tog itu med julstädning och skapade julstämning i huset, var det dags för mig att hålla årets sista styrelsemöte på nämnda klubb och det var som vanligt ganska 'friska diskussioner' om vad som kan och bör göras i verksamheten. Konstnärer är ganska mycket individualister och vill ibland ogärna ge avkall på sina preferenser. På eftermiddagen tog sedan hustrun och jag en promenad till stormarkanden och då var det bara vädrets makter som stod för blåsten.

Rejäl storm har det också blivit inom det rättsliga Sverige sedan SVT i  programmet 'Veckans brott' ordnat en konfrontation mellan kriminologen Leif G W Persson och justitierådet Göran Lambertz. Duellen gällde turerna kring den sorglustiga hanteringen av fallet Thomas Quick. Lambertz har sedan sin tid som justitiekansler hävdat att inga fel begåtts i domstolarnas hantering när Quick först erkänt och blivit dömd för åtta mord, för att sedan ta tillbaka erkännandena och bli frikänd i samtliga fall. Persson betecknar det hela som Sveriges största rättsskandal genom tiderna. Efter holmgången i TV har det sedan från flera håll, bland annat från ett antal domare, kommit krav på att Lambertz ska ges sparken från Högsta domstolen.
Det är vanskligt att från åskådarplats ha någon bestämd uppfattning om var de allvarligaste felen begicks, men att man trots detta måste betrakta den under mer än 20 år utdragna processen som ett fallissemang  utan motstycke. Förvirringen kan misstänkas bottna i en lång rad av missförstånd mellan människor som talat förbi varandra, kopplat till starka behov av att hävda den egna prestigen. Stor orsak till detta finns att söka i det utomordentligt tvivelaktiga polisarbete som föregick de ursprungliga, fällande domarna kopplat till en dogmatisk och ytterst tveksam terapi inom väggarna på Säters rättspsykiatriska anstalt. Av detta följer att Lambertz kan ha rätt när han säger att domstolarna fattade helt korrekta domslut på de underlag som presenterades, medan Persson samtidigt med all rätt kan hävda att bevisningen istället borde ha underkänts. I det perspektivet finns också anledning att ifrågasätta advokaten Borgströms insatser som försvarsadvokat åt Thomas Quick.
Nu har emellertid 'brottslingen' återtagit sitt ursprungliga namn, Sture Bergvall, som är frikänd från brotten och en 'haverikommission' har tillsatts för att utreda röran och ge förslag om hur en upprepning ska kunna undvikas. Det finns ännu en gång anledning att ställa frågan med Björn Afzelius: Vem i hela världen kan man lita på?