I västerled

De senaste dagarna har vi i strålande högsommarsol åkt runt västeuropas största insjö. Våra resor går ju numera ofta ut på att försöka hitta nya intressanta platser att besöka och Dalsland är inte precis den vanligaste delen av landet att färdas i. Första natten övernattade vi i den lilla byn Svanskog vid en vacker och helt myggfri sjöstrand. Undviker man de stora trafikstråken hittar man också dessa idylliska platser att njuta av.
Efter en resdag längs Vänern landade vi nästa kväll i utkanten av Lidköping där vi kunde parkera vid en liten badplats med en fantastisk utsikt över vattnet. Genom att grannen var ett semesterstängt småindustriområde rådde där dessutom nästan en absolut tystnad sedan de badande småbarnsfamiljerna dragit sig tillbaka. Mera lugn och ro kan man knappast önska sig.
Sista dagen inledde vi med ett besök vid Läckö slott och for sedan över Kinnekulle och Kilsbergen tillbaka till Mälardalen.

Bland de starka intrycken från resan hamnade för min del också utblicken över de gigantiska åkerfälten på västgötaslätten. De välmående och ogräsfria grödorna tillhörde knappast några 'ekologiska' bönder. De stora, välskötta fälten var istället goda exempel på det som är ryggraden i vår inhemska livsmedelsförsörjning med stora arealer av vete, havre och raps.
Det fanns naturligtvis också exempel på den "uthålliga, naturvänliga" odling som miljörörelsen förespråkar. Där flankerades de något glesare sädesstråna av tistel, baldersbrå och blåklint. Visst kan de romantiskt lagda njuta av denna anblick, och den här odlingsform riskerar heller inte att skapa något överskott av spannmål i landet. Istället skulle vi kunna hjälpa de stackars franska bönderna med avsättningen av deras överproduktion, för vi har ju trots allt en ökande befolkning där alla gärna vill ha bröd på bordet varje dag.