Ett trauma för Norge

I växlande och opålitlig väderlek har vi tillbringat veckohelgen på hemmaplan med allehanda vardagliga sysslor. Vi har ägnat en del tid åt trädgårdsskötsel och hustrun har forskat i våra anor, medan jag för egen del har förkovrat mig som Wikipedia-skribent. Jag har nu bestämt mig för att se detta som "ett jobb att gå till" och på det sättet kunna känna att man fortfarande kan uträtta något meningsfullt.

En stund efter det att vi fått nyheten om sprängningsdådet i Oslo i förrgår och så smått börjat inse vidden av detta kom beskedet om den nästan samtidigt utförda massakern i ett ungdomsläger utanför Oslo. En vettvillig norrman med högerextremistisk ideologi och förklädd till polis, gick in i lägret och mejade kallblodigt ned ett 90-tal ungdomar. Alla frågar sig hur det är möjligt att en ensam person ska kunna döda ett hundratal människor och demolera regeringskvarteren i huvudstaden i ett fredligt och demokratiskt land.
Frågorna blir många, men svaren otydliga eller inga alls. Det är bara att konstatera att det även i vår "trygga del av världen" kan inträffa det mest osannolika och att vi ibland inte heller kan skydda oss mot det.
En mera tveksam följd av det som skett är massmedias sätt att exploatera händelsen. Något som näst intill liknar masspsykos sköljer över oss från de konkurrerande medierna, som i sin iver letar efter varenda liten vinkel att dra nytta av. Vad är det som gör den stora olyckan mera intressant än den lilla? För den enskilde som drabbas av katastrofen och för hans anförvanter är konsekvensen densamma om han är ensam eller om han är tillsammans med hundra andra. Varför förtjänar inte alla som drabbas av olycka samma uppmärksamhet och medkänsla? I vårt land omkommer årligen ett par tusen personer i någon form av olycka - låt oss skänka också dem en tanke av sympati.