Medaljens baksida

Nu har vintern bitit sig fast för ett tag och igår var det säsongspremiär för snöröjning på gårdsplanen - inte så mycket, men i alla fall en första insats. Premiär har det också varit för världscupen i längdskidåkning (Dundret, Gällivare) och det har krävt några timmar framför TVn i helgen. Resultaten för Sverige var lysande - två segrar i individuella lopp och en andra och en tredje plats i stafetterna. Yeppii! Idag hann vi också med att ta oss till stan för ett besök på biblioteket så nu är det kulturella materialet åter förnyat för en tid.

När man ser på dessa framgångsrika idrottsmän och -kvinnor är bilden ljus och idrottens välgörande effekt på unga människor är otvivelaktig. Men som vanligt har medaljen en baksida. Idrottsskador uppstår på många olika sätt och inom ett brett spektrum. Någon officiell statistik finns inte (!) utan idrottsrörelsen hänvisar till försäkringsbolagen. Därmed har vi inte, i detta välorganiserade land, någon klar totalbild över samhällets kostnader för idrottens baksida.
Det är inte enbart ishockeyns välkända skaderegister som betyder något. Dödsfall har inträffat inom utövning av ett flertal olika idrotter och såväl skelettskador som muskelbesvär finns i de flesta idrotter. Ofta uppstår problemen genom felaktig utövning eller för stort risktagande.
En än mera graverande sida av idrotten är dopingens effekter på såväl individen som dennes omgivning. Detta har i realiteten vuxet till ett samhällsproblem.
Med detta vill jag inte säga att vi ska "lägga ner" idrotten. Däremot kan en diskussion möjligen leda till en översyn av idrottens (och sportutövningens) totala roll i samhället. Vilka krav ska ställas på idrottens ledare för att ge utövarna minsta risker? Vilken roll spelar idrottsskadorna i dagens vårdköer? Vilken effekt har elitidrottens miljonrullning på unga människors visioner?