Europas säkerhet i stöpsleven

Den bitande vinterkylan  håller envist i sig och idag på morgonen stod termometern på -15 grader. Vi har också fått ett par lätta snöbyar vars nederbörd gjort vår miljö lite ljusare. Vi har också noterat att det varit ovanligt kallt, ovanligt länge, för årstiden. Trots kylan har våra motionspromenader till största delen varit på plats och igår nådde vår fiktiva långpromenad fram till Kungs-Barkarö sydväst om Köping. I veckan var jag på terminens sista målarpass på Club Artis och eventuellt blir det också det sista för gott. Klubbens framtid är av ekonomiska skäl just nu högst oklar.
Ett trevligt avbrott i vardagen hade vi igår när vi fick ett välkommet besök av våra döttrar med respektive make på en liten adventsfika. Det blev också en stunds uppsluppna samtal om både nytt och gammalt.

En central händelse i vår oroliga omvärld var OSSE-mötet (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) i Stockholm under den gångna veckan. Under ett gigantiskt säkerhetspådrag (över 1 000 poliser inkallade från hela landet) samlades utrikesministrar och andra representanter från 57 länder för att under ett par dagar under Sveriges ordförandeskap diskutera "gemensamma politiska säkerhetsutmaningar, såsom politiska kriser, olösta konflikter och andra säkerhetsutmaningar inom OSSE-regionen".
Det är ingen tvekan om att det är Europas östra delar, med Putins Ryssland i spetsen, som sedan en längre tid står för bekymren i dessa avseenden. Allt sedan hans annektering av Krimhalvön för snart tio år sedan har konflikterna vid gränsen till Ukraina gått i vågor och oron för öppet krig länderna emellan har på senaste tiden också antytts. Ett annat bekymmer är den kaotiska situationen i Belarus där diktatorn Lukasjenko biter sig fast vid makten under befolkningens återkommande protester. Även maktförskjutningar i odemokratisk riktning har på senare tid gjort sig gällande i Polen och Ungern och kan bli grund för byråkratiska konflikter inom EU.
Det är som synes ingen brist på samtalsämnen för konferensen och ansträngningar för att bevara fred och stabilitet är givetvis välkomna. En process som i framtiden kan sätta dessa på svåra prov är Tysklands energipolitik, som i linje med beslutad nedstängning av kärnkraften kommer att göra landet allt mera beroende av rysk fossilgas för elförsörjningen. Det är för mig en gåta hur detta kunnat ske utan att varningsklockor ringt högt och tydligt. Är det verkligen möjligt att man med öppna ögon kunnat lägga en så viktig del av sin säkerhet i Putins godtyckliga händer?!