Sommar i fortsatt isolering

Sista juliveckan har bjudit på ganska normalt blandad väderlek för svensk högsommar, men de två senaste dagarna har solen slagit till på nytt med eftermiddagstemperatur på över 25 grader. Vårt vardagliga liv rullar på som vanligt enligt coronaisoleringens regler och ibland börjar man känna av enformigheten. I förrgår unnade vi oss dock en extra lång promenad nere vid Mälarstranden och i början av veckan fick vi en riktig överraskning på den dagens promenad, då vi av en ren slump fick träffa äldsta dotterns hela familj vid en lekplats här i närheten. Där fanns både barn och barnbarn med respektive och barnbarnsbarn, som hade samlats för en 'godkänd' utomhusträff och för vår del blev det ett trevligt avbrott i vardagsrutinerna.

Ute i världen gäller fortsatt coronapandemins grepp om mänskligheten även om tyngdpunkten börjat förskjutas mer och mer till 'tredje världens' fattiga länder, bortsett från USA som är det klart mest drabbade landet. Globalt antal rapporterade smittfall har passerat 18 miljoner och antalet dödsfall har nått 690 000. För svensk del har en minskning av smittspridningen kunnat noteras de senaste veckorna, men sjukvården räknar med och bygger upp beredskap för en andra våg när semesterperioden är över och skolstarten står för dörren. Tyvärr finns det heller inte mycket som talar emot den framtidsbilden.

Samtidigt som vi tvingas inse att denna farsot inte kommer att försvinna av sig själv, som vanligen är fallet med säsongsinfluensa, utan sannolikt endast kan hejdas genom massvaccinering, kan man undra hur världen skulle sett ut just nu utan coronaviruset. Stora ekonomiska förluster och ändrade politiska förhållande har både dämpat en del gamla konflikter, men också skapat nya på andra håll. Migrationsströmmarna mot Europa har i det närmast upphört och organiserad kriminalitet har tvingats tillbaka samtidigt som social oro börjat växa i flera länder där fattigdom börjat göra livet outhärdligt och på vissa håller på att leda till svältkatastrofer. I det läge som vi därmed oombett befinner oss är den direkta frågan hur världens ledare kan förväntas tillvarata erfarenheterna inför den omstart av samhället som så småningom ska göras. Jag vill som god optimist ställa mig på de goda krafternas sida, men ser samtidigt med sorg i hjärtat att korruption och maktgalenskap inte på något sätt låtit sig hejdas av pandemin. Hoppet är ändå det sista som överger människan!