Märklig process för partiledarval

Med sommarsolståndet passerat kan jag konstatera att sommarn hittills varit helt OK med lagom mycket värme och regn. Hur det blir framöver får vi se eftersom meteorologerna varnat för en värmebölja som är i antågande kommande vecka. Vi har nu bestämt oss för att med ålderns rätt se oss om efter ett mera lättskött boende. Vi har varit på två visningar av trerumslägenheter, dock utan att fastna för någon av dem och fortsätter tills det rätta tillfället dyker upp. Vi har också tagit in en mäklare för värdering av vårt nuvarande hus som ett första steg inför en kommande försäljning. För övrigt har vi hållit oss mest på hemmaplan och på midsommarafton hade vi en traditionell sammankomst, dock med avsaknad av delar av familjeklanen. Barnbarnen i olika stadier av familjebildning får ju av naturliga skäl flera relationer som måste underhållas.

På den politiska scenen spelas nu upp en föreställning med många bottnar. Den handlar om Liberalernas tillsättning av ny partiordförande efter Jan Björklund, som för länge sedan passerat 'bäst före'-datum. Tre framstående medlemmar har slagits om posten, men idag kastade den tredje, Johan Pehrsson in handduken och slutstriden står nu mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Den senare har fått ett överväldigande stöd av medlemmarna i länsförbunden, medan vissa tecken tyder på att partiets riksdagsgrupp skulle föredra den förre. Oavsett detta har länsombuden frihet att rösta efter egen smak på landsmötet som väljer ordföranden även om denne står i strid med medlemsmajoritetens uppfattning. Detta förfarande väcker onekligen, åtminstone hos mig, en del förvåning. Utan att ha detaljerad insyn i processen känner jag det som att en översyn av valprocessen är väl motiverad. Vad är meningen med medlemsomröstningen om en liten krets sedan kan ge motstridande instruktioner till röstningsombuden?! Partiet, som balanserar på riksdagsspärren, är i påtagligt behov av en stabil samlande kraft i toppen och där kan den en aning bleke, socialliberale Ullenhag möjligen vara lite för tunn, särskilt som han under senare år verkat som ambassadör i Jordanien på väl behörigt avstånd från svensk politik. Inte heller hans roll som integrationsminister i Reinfeltregering  2010 -14 torde vara någon tyngre merit i dagens valmanskår.