Inte mycket att glädjas åt!

Igår kom vi åter till hemorten efter en femdagars resa med husbilen till Öland. Vädret var som vanligt soligt på dagarna, men under två nätter regnade det ganska ordentligt - en perfekt fördelning kan man säga. Vårt program på ön var sig likt, med besök bland annat på Solliden, men tyvärr var vi lite för tidigt ute för att kunna studera de kommande flyttfågelsträcken. En lite annorlunda bild fick vi av Kalmar, där årets upplaga av den återkommande internationella triatlontävlingen Ironman gick av stapeln under lördagen med totalt över 2 200 deltagare. Vi frågade oss stillsamt hur man måste känna sig efter att ha simmat 4 km, cyklat 180 km och sprungit ett maratonlopp i ett sträck! Hur som helst var det en intressant upplevelse att komma i kontakt med hela tillställningen. Betydligt mindre intressant var upplevelsen dagen efter då vi fick punktering på ett framhjul och tvingades byta till reserven ute i naturen. Det mesta av resan var ändå positiv.
Här hemma har det rullat på som vanligt och vi har faktiskt fått en del regn de senaste två veckorna, men underskottet på vatten är fortfarande stort och stora delar av gräsmattan fortfarande brun till färgen. En trevlig avvikelse från den, i dessa avseenden, ganska enahanda sommaren var ett besök igår av min syster och svåger som övernattade här under sin resa på väg till Norrland.

Ute i vår omvärld är det mycket just nu, på flera plan, som inte känns särskilt upplyftande. Sedan Daesh körts ut från Irak och Syrien, har olika former av terroristdåd ökat i antal på olika håll i Europa och på högsta nivå präglas nyheterna mycket av den allt mer irrationelle amerikanske presidenten Trumps uttalande och åtgärder, inte minst kring hans ordkrig med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Un. På den något lägre nivån i vårt eget land har nyheterna istället handlat om de allt mer frekventa skjutningarna inom den kriminella sektorn på olika håll i landet med flera dödsoffer som följd. Polisen står som vanligt handfallen och det är hög tid att skärpa hanteringen av dessa kretsar innan allmän anarki bryter ut. Tyvärr ser jag inte just nu något positivt som skulle kunna anföras som motvikt till denna, på många håll ganska trista utveckling. Men hoppet sägs ju vara det sista som överger människan och då får vi lita på det.