Fredagen blev en ny, glåmig höstdag med plusgrader och regn, som hastigt raderade ut den snö som antytt en annalkande vinter. Därmed blev det återtåg till det ultimata mörkret som gör oss människor nedstämda och deprimerade.
Igår kom i alla fall solen tillbaka och medan hustrun lade sista handen vid årets julklappar, tillbringade jag en del av förmiddagen i Åkesta för ett styrelsemöte i VARF. Sedan har en hel del tid gått till att få ihop ett protokoll från mötet. Gårdagens eftermiddag använde vi också till att följa årets nobelfestligheter där vår svenske lyrikgigant, Tomas Tranströmer, till sist fick ta emot litteraturpriset.
Idag, när solen ännu visade sig strax ovanför horisonten, passade vi på att åke ner till Mälararen för en promenad längs stranden, där nu det gamla hamnområdet är helt belamrat med stora bostadskomplex. Det är förunderligt hur snabbt och lätt det går att totalt förvandla ett landskap. Nu ska vi emellertid strax besöka äldsta dottern för ett något senkommet firande av hennes födelsedag.
Årets nobelprisutdelning måste givetvis ges ytterligare någon kommentar. Den 80-årige Tranströmer är Sveriges första litteraturpristagare på 37 år och har varit nominerad i många år. För oss är det extra högtidligt eftersom han bott och verkat i vår stad en längre tid före sin pensionering. Han är idag inte enbart en ikon för Sveriges finkultur utan är dessutom översatt till 54 språk och är en förebild för många lyriker världen runt.
Jag, som för egen del är starkt prosaisk, och inte kan skryta med någon större skönlitterär begåvning, har ibland svårt att förstå värdet och nyttan med lyriska utsvävningar. Detta hindrar mig dock inte att bejaka denna del av kulturen.
Som ett försök att förstå vad Tramströmer vill säga kan följande citat av en haiku vara på sin plats med tanke på vinjettbilden för min blogg: "Se hur jag sitter som en uppdragen eka. Här är jag lycklig."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar