Nordkoreas tragedi

Stormen Urd utgjorde aldrig något hot på våra breddgrader och blev på de sydligare breddgraderna inte heller så förödande som befarat. Igår var vi, efter att hustrun besökt sin sjukgymnast på stan, ute på en långpromenad längs Mälarstranden öster om stan. Om man bortsåg från en något isig nordanvind på några ställen, så kunde det lika väl varit en vårpromenad i slutet av mars.
Idag tog våra aktiviteter dock skilda vägar när jag fick engagera mig i ommöbleringen av målarklubbens lokaler efter vårt inköp av nya möbler. Förövrigt har de vardagliga sysslorna på hemmaplan fyllt vår tid.

Det har nu gått nio år sedan jag startade den här bloggen och efter 1 454 publicerade inlägg känner jag att det är dags med förnyelse. Rubriken 'Tankar i tiden' har i stor utsträckning varit missvisande och inläggen har oftast varit mer refererande än filosofiska. Detta ska jag nu försöka ändra på, dels genom en kanske mindre regelbunden publicering, men främst genom en annan inriktning på ämnesvalet.
Som en liten uppvärmning på den vägen vill jag anknyta till en nyligen läst bok om Nordkorea. En bok som på ett slående sätt i ord och bild beskriver hur den absoluta personkulten kring diktatorsdynastin Kim kan förlama ett lands befolkning. Genom en total isolering från omvärlden för gemene man i landet lyckas man år efter år hålla människorna ovetande och därmed förhindra den kontrarevolution som borde pyra under ytan. Samtidigt som befolkningen på landsbygden lever på, eller i vissa fall under svältgränsen, spenderas 30 procent av landets BNP på militärutgifter i regimens paranoida tro på omvärldens fientlighet.
Man vill gärna tro att denna tragedi hör hemma i ett tidigare århundrade, men så är tyvärr inte fallet. Kanske finns det trots allt hopp för dessa lidande människor när man ser att den kommunistiska ideologin allt oftare, på olika håll i världen, drar det kortaste strået. Turen borde någon gång komma även till Nordkorea.