fredag 7 augusti 2015

Ett skräckens jubileum

Under två soliga och varma dagar har vi nu, som tröst, fått känna av en liten glimt av högsommar i denna för övrigt, vädermässigt ganska bedrövliga sommar. Självklart har vi försökt ta detta tillvara och igår unnade vi oss t o m en liten grillmåltid utomhus (för andra gången i år!). Igår åkte vi också iväg och gick en promenad längs Mälarstranden öster om stan.
Idag blev det istället utflykt i form av en cykeltur till stan för ett biblioteksbesök och sedan en liten rundvandring i de centrala delarna. Det blev i förbifarten också en kort titt på konstmuseet där utställningarna i sommar går i gravt modernistisk stil.

Igår var det 70 år sedan den första atombomben kom till användning i slutskedet av andra världskriget. I den nästan obeskrivliga detonationen 600 meter ovanför den japanska staden Hiroshima utraderades på någon minut större delen av staden och dess invånare. Tre dagar senare var det dags för den andra attacken och då Nagasaki, om än med något mindre konsekvenser, gick samma öde till mötes. Därmed sattes också punkt för historiens kanske mest förödande krig. De ca 200 000 människor som dödades av atombomberna var trots allt bara några procent av krigets samtliga offer.
Under åren som sedan gått har debatten om kärnvapnens berättigande varit ständigt vid liv och under "kalla krigets" dagar fram till 1990 ansågs terrorbalansen mellan kärnvapenarsenalerna hos Nato respektive Sovjetunionen vara något slags garant mot igångsättning av ett tredje världskrig.
Idag ser de politiska spänningsfälten annorlunda ut och utöver 1950-talets kärnvapenmakter har åtminstone ytterligare fem länder tillgång kärnvapen och argumentet om terrorbalans kan knappast längre tillmätas någon relevans. Frågan är nu istället hur symbolvärdet hos dessa terrorvapen kan motivera de stora resurser som krävs för att hålla vapensystemen igång. Det saknas förvisso inte alternativa sätt att spendera pengarna. En global avveckling skulle åtminstone ta bort ett hot mot mänsklighetens framtid, hot som vi ändå har tillräckligt av.

Inga kommentarer: