Rättvisans dilemma

Vädret har åter blivit på vår sida och det är behagligt att vistas utomhus. Igår började vi med en tur till östra köpcentret för våra ordinarie veckoinköp. Efter det var det dags att klippa gräsmattan - för tredje gången - och det är ju naturligtvis priset man får betala när man varit generös med gödningen. Å andra sidan hoppas man på en frodig och livskraftig matta när sommarens torrperioder börjar sätta in. På kvällen var det sedan möte med Uraniagruppen i Åkesta för planläggning av det fortsatta arbetet med ombyggnaden av VARFs nya observatorium. Nu är sponsorerna med på noterna och finansieringen av nya inköp av teleskop och kringutrustning klar, så nu är det bara att sätta igång och jobba.
Idag krävdes komplettering av brödförrådet i frysen och jag började dagen med att baka frallor och finska rågkakor. Efter lunch tog vi en tur till Tidö-Lindö för en promenad ute i Mälarlandet. Det är fascinerande att se den prunkande växtligheten i naturen därute, i en växtzon som motsvarar södra Skåne. Bara ett par mil norrut därifrån sjunker sedan zonerna tre steg på skalan.

Tidigare idag frapperades jag helt osökt av några av de brottmålsprocesser som är aktuella i Europa just nu. Jag tänker då på den misstänkte serieskytten Peter Mangs i Malmö, terroristen Anders Behring-Breivik i Oslo och f d generalen Ratko Mladic i Haag. Enkelt uttryckt och starkt förenklat kan deras brottsoffer räknas till ett tiotal, ett hundratal resp ett tusental. Denna storleksordning synes också kunna kopplas till rättsprocessen komplexitet där beräknad tidsåtgång har uppgetts till tre veckor, tre månader resp tre år. Därmed slutar kanske också analogin.
Rättsstatens straffskala medger t ex ingen propotionalitet, när redan det minst bestialiska brottet kvalificerar till livstids fängelse och det verkar inte heller särskilt begåvat att som i t ex USA döma en person till, säg, 150 års fängelse. Av detta följer en logisk brist i sanktionssystemet, nämligen att i ett visst läge blir brottslighet straffri. När den brottsligt lagde redan meriterat sig för högsta straffsatsen, får han 'frikort' ända tills han åker fast. Då kan man på ett sätt påstå att bestraffningen inom grov brottslighet principiellt inte skiljer sig från t ex fortkörning där mindre än en promille av alla fortkörare hamnar i rättvisans garn.
För de tre inledande exemplen är det självklart så att inget straff eller annan påföljd ger offren för dessa brottslingar deras liv tillbaka och därför måste förebyggande insatser för att förhindra brott alltid ges största prioritet.